I ca 1 ½ månad har vi hållt på med en uppgift i skolan. Vi skulle skriva en vetenskaplig text om vad ville. Jag har skrivit om detta innan. Vi hade en planering som jag inte följde för jag visste inte vad jag skulle skriva om. Har haft ångest över att välja ämne, skriva texten korrekt och ha korrekt källhänvisningar.

 

Jag lyckades att få ihop en text till dealinen förra veckan och nu kom nästa utmaning, opponering. Vad är det undrar ni. Det undrade jag också.

Vi skulle granska en klasskompis text. Gå igenom om källorna stämde, disponeringen, och källförteckning bl.a. Dessutom skulle detta göras muntligt till denna person medans läraren och två elever lyssnade. Över detta hade jag ångest hela helgen och måndag och tisdag denna veckan. Idag var dagen kommen. Jag skulle göra det och vet ni, det gick så jävla bra! Pontus (läraren) stöttade mig, han jag opponerade på tog kritiken jättebra och de som lyssnade var imponerade. Pontus sa till och med att det var perfekt och exemplariskt. På högskolenivå. Efter att ja stammat igenom mina anteckningar, blivit knallröd i ansiktet och haft jättemycket ångest så släppte en stor sten från mina axlar. Jag är så tacksam över stöttningen jag fick från Alle, Josefin och Alex. Nu känner jag mig så nöjd över mig själv. Fram till att Fay ska opponera på min text nästa vecka. Då lär ångest smyga sig tillbaka igen.

 

Av detta tar jag med mig att jag klarade det! Det var mycket bättre att göra det meddetsamma fast ångesten fanns där. Våga trots jag inte vågar. Det ger så mycket mer än att ge efter till rädslan. Kom ihåg det Sara!