Måndagmorgon började bra. Var trött som vanligt men inga problem annars. Kommer till skolan och snackar med lite folk, känns fortfarande bra. Träffar sedan min mentor som får mig att känna mig som världen sämsta elev.

Jag är väl medveten om att min närvaro inte är den bästa men jag jobbar på det. Att bli påmind om det man är sämst på är så himla tråkigt och man trycks ned till botten och börjar tvivla på sig själv. Se det jag har gjort bra istället. Se alla dagar jag faktiskt var där och deltog 100 procent. Säg inte att du inte vet hur vi ska göra med min bedömning. Ni lovade att det skulle fungera trots lite högre frånvaro än de flesta. Svik inte mig nu.

 

Är så trött på att behöva försvara mig. Trött på att hålla god min trots att jag bara vill gråta.Trött att behöva låtsas må bättre än vad jag gör på en dålig dag för att de ska tro att något måste fixas. Även vi med ångest måste få ha dåliga dagar utan att nått är fel. Jag orkar inte le bara för att göra dem nöjda. Har inte haft ångest en enda dag denna terminen men nu är det lärarna som gör att jag tappar gnistan och inte orkar fungera på högsta växel.

 

På eftermiddagen kom ångesten över en uppgift. Jag har prestationsångest och är rädd att bli dömd som idiot. Jag vill vara så bra som jag kan. Helst utan att fråga om hjälp.

 

Detta har med andra ord varit den sämsta dagen detta året!