Jag kämpar varje dag med ett psykiskt problem. Hur mycket jag än inte vill kalla det så, så är det sanningen och det är ok. Alla har sina hjärnspöken på olika nivåer. Mina är som tur inte på den nivån att jag måste ta tabletter utan det är mer att jag måste jobba bort dem.

 

Det värsta jag vet just nu är folk jag har berättat detta för, inte förstår eller glömmer bort det. Jag vill inte förklara mig varenda gång jag har en låg dag eller är hemma från skolan. Det gör inte mig några tjänster. Det är helt motsatt till att jag ska må bättre. Jag vill ha förståelse och stöd, inte en massa frågor och åsikter.

 

Även att jag får ingen positiv feedback när jag har varit i skolan i ett par dagar och det har gått skitbra utan bara en massa negativitet när jag inte är där irriterar mig.

Jag tar varje dag som den kommer och det försvinner inte över en natt. Bara för jag har en bra dag så betyder inte det att jag inte kommer ha fler dåliga dagar. Precis som alla andra människor på detta jordklot går vårt humör upp och ner.

 

Ni undrar kanske vad jag pratar om och jag har social fobi och ångest.

Jag hatar det namnet, social fobi. Det låter som man är en eremit som vill bo ensam resten av sitt liv men så är det inte riktigt. Jag har jättesvårt att förklara vad det innebär men jag läste någonstans att "det är att man är livrädd och får panik över att träffa annat folk men man vill verkligen ha så mycket kontakt med folk som möjligt. Man längtar efter det." Det stämmer verkligen.

Jag är rädd över att bli dömd efter mitt utseende och hur jag beteer mig. Att jag ska vara tråkig eller uppfattas som en idiot. Eller i skolan göras till åtlöje över att jag inte kan någonting och svarar fel. Men jag vill ha många vänner och känner mig riktigt ensam ibland.

 

Min fobi och ångest visar sig genom att jag drar mig undan situationer som kan utsätta mig för detta. Jag har röst i huvudet som hittar på en massa scenarion i mitt huvud som inte alls existerar och det finns ingen anledning till att det ska hända men jag övertalar mig att någonting hemskt kommer att hända. Det är hemskt för jag gör det utan att tänka på det. Men jag har lärt mig det senaste året hur jag ska göra för att ändra mitt tänk till att tänka positivt istället.

 

Än har jag inte lärt mig att hantera min ångest. Den kommer som en klump i magen eller bröstkorgen. Som värst har det varit att jag inte kan andas och då är det en ångestattack/panikattack. Det går över efter ett tag men man kan inte magiskt få det att försvinna. Det är då det är som jobbigast!

 

Jag har jobbat med detta i ca 1 ½ år nu och jag har blivit mycket bättre. Många situationer skrämmer mig inte längre men jag har en bit kvar.

 

Ville bara skriva av mig och få ut mina tankar annars stannar de kvar i huvudet.

Är det någon av er som känner likadant?